Mozarts Gran Partita

Mozarts Serenad nr 10 ”Gran Partita” för 12 blåsare och en kontrabas är med sina sju satser rik på allt det som brukar förknippas med kompositörens stil; lekfullhet, kontraster och virtuositet blandat med smittande melodier. När musiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester tar sig an detta mästerverk, kombineras det med den svenska samtida kompositören Andrea Tarrodis Seranade in Seven Colours, skriven med Gran Partita och jazztrumpetaren Miles Davis och pianisten Gil Evans skiva Quiet Nights från 1963 som inspirationskällor.

Mozarts stora serenad
Mozarts serenad nr 10 i B-dur är skriven för en ensemble bestående av tolv blåsinstrument och en kontrabas, och räknas som en av hans främsta serenader. Verket komponerades under hans första år i Wien, mellan operan Enleveringen ur Seraljen och de tre Da Ponte-operorna Figaros bröllop, Cosi fan tutte och Don Giovanni.

Serenadens tillkomsthistoria är dock höljd i dunkel. Den ansågs länge ha komponerats redan 1780 eller 1781 för en konsert i München, men inget omnämnande av verket förekommer i något av Mozarts brev från den tiden. Numera, efter år av detektivarbete, tror man att delar av den framfördes första gången 1784, vid en förmånskonsert för den Wien-baserade bassethornisten och nära vännen Anton Stadler. Titeln Gran Partita (vilket bokstavligen betyder Den stora serenaden) gavs inte av Mozart själv utan lades till långt senare, sannolikt för att betona styckets ovanligt stora instrumentering och ambitiösa omfattning, hela sju satser.

Som att höra Guds röst
Efter en majestätisk introduktion övergår första satsen till sin huvuddel, som är livlig och energisk i rasande tempo. Andra satsen är i huvudsak en raffinerad och elegant menuett, som ackompanjeras av två kontrasterande triosektioner. Därefter följer ett lugnt adagio, som troligen är verkets mest kända sats. Den är inte minst minnesvärd från Milos Formans film Amadeus, då Antonio Salieri, Mozarts antagonist, tycker sig höra ”Guds röst” tala till honom i den ljuvliga dialogen mellan oboerna och klarinetten. Denna långsamma och djupt uttrycksfulla sats anses av många vara något av det vackraste som Mozart komponerat. En andra menuett följer därpå, lättare till sin karaktär, och återigen med två kontrasterande triodelar.