Oblicus

Oblicus väver samman intimitet, sårbarhet och konstnärlig ambition. Det är ett självporträtt av två individer som navigerar spänningen mellan närhet och separation, och utforskar längtan efter att smälta samman utan att förlora sin egen identitet. Verket växer fram ur en önskan att befinna sig i ett gemensamt rum – en tid som varken är min eller din, utan vår. Med inspiration från den litauiska polyfona traditionen sutartinės översätts denna logik till rörelse: lager på lager, osynkroniserat och ömsesidigt beroende.

Titeln, från det latinska ordet oblicus – som betyder sned eller skev – speglar verkets estetiska och emotionella kärna. Varken parallella eller sammanstrålande befinner sig dansarna i ett mellanläge. Denna snedställda relation uttrycks genom polyfon koreografi, där kontrapunktiska rörelsekedjor rymmer flera tidsplan och perspektiv samtidigt. Verket utmanar den linjära tiden och erbjuder i stället en fragmenterad och föränderlig upplevelse av varaktighet – där kärlek, liksom tid, sällan är synkron. Dans och ljud skapar tillsammans en omslutande värld av asymmetriska rytmer och emotionell komplexitet.

Oblicus är både en intim duett och en större reflektion över vår samtid: omöjligheten i total sammansmältning – och skönheten i att försöka.