Orson Welles – En charlatans poesi
Orson Welles inledde sitt filmskapande i 1940-talets Hollywood, men var oförmögen att leverera så tyglade och lukrativa filmer som studion önskade. För många problem, för stort ego, för mycket poesi. Han var en konstnär bland hantverkare. Således for han i väg till Europa för att finna land och frihet. Även om han lyckades skapa film där var han aldrig på säker mark, och tvingades att konstant skramla ihop stöd och pengar. Han var en charlatan, en fördömd filmskapare, en legend.
François Truffaut karakteriserade Orson Welles som ”en poet som skulle älska att skriva prosa”. Ett provocerande påstående, inte sant? Som om en av de största filmskaparna i historien inte var medveten om sin egen konstnärliga röst. Samtidigt finns det något träffande i Truffauts uttalande. Åtminstone om vi med ”prosa” menar något med en tyngdpunkt på berättande, och med ”poesi” något med tyngdpunkt på rytm och melodi. Welles, den passionerade försvararen av teater och litteratur, försökte göra en berättande film i enlighet med den klassiska dramaturgins konventioner. Men så kröp poesin in, med radikala rytmer, oförutsägbart bildspråk och idiosynkratiska produktionsmetoder. Från den visuella flärden och de inkännande behandlingarna av barndom och familjerelationer i En sensation och De magnifika Ambersons till de expressionistiska filmatiseringarna av Kafka och Shakespeare, så förblev Welles en förklädd drömmare – ”som låtsades att vara berusad för att bli lämnad i fred”, enligt Jean Cocteaus beskrivning. Men precis som rollfigurerna i hans filmer kunde han inte undkomma sig själv: poeten Orson Welles.
Welles är utan tvekan en av de mest tolkade och diskuterade filmskaparna i historien. Hans filmer fortsätter att granskas av både cinefiler och forskare. Och med goda skäl. Oavsett om du ser Welles filmer för första eller tionde gången så tycks upplevelsen vara den samma: en upplevelse av skönhet, råhet och – än viktigare – intimitet. När man ser hans filmer så glömmer man snabbt den karaktär av larger-than-life och den kanoniserade position som de innehar i filmhistorien, och i stället framstår de intensivt levande. Det kvarstår arbete att göra, saker att upptäcka, dolda djup och oanade ytor att förnimma. Nya dokumentärer om Welles, som Morgan Nevilles They’ll Love Me When I’m Dead och Mark Cousins The Eyes of Orson Welles, samt det postuma färdigställandet av Welles The Other Side of the Wind, vittnar om det.
För varje nytt ord som sägs om fenomenet Welles riskerar man att trassla in sig i myten Welles. Welles bidrog tveklöst själv till detta, med sin nästan tvångsmässiga drift att mytologisera sitt eget liv. Han inledde sin konstnärliga bana genom att ljuga sig in på en teater i Dublin vid 15 års ålder, och påstod att han var 22 år och redan en etablerad skådespelare i USA. Det är i alla fall något han själv sade. Legenden Welles är sprungen ur att han inte bara var en bildskapare, utan också själv en bild – och medverkade i nästan alla sina filmer. Varje ord han yttrar har en sådan frodighet, en sådan grace och charm att det är svårt att inte fängslas av den poetiska kraften i Welles oratoriska berättande och excessiva framföranden. Han spelade megalomaner och genier, skurkar och en sanningens alkemister. Han älskade rollfigurer som kunde ändra namn vilket ögonblick som helst, som bar masker, talade med kluven tunga, lade ut rökridåer. I denna värld av charlataner och fördrivna såg Welles uppriktigt nobla människor och gester.
Legenden Welles utgörs också av alla de filmer han inte gjorde, de filmer han ville göra och nästan gjorde, men som aldrig färdigställdes. Ska dessa projekt betraktas som misslyckanden? Inte nödvändigtvis. Welles stod aldrig still, han fortsatte att försöka få finansiering för sina filmer, han filmade scener och sekvenser så fort han hade råd. Han agerade i andra filmskapares verk, medverkade i reklamfilmer och var involverad i flera biografier och memoarer (somliga som aldrig blev färdiga) – allt för att få finansiering för sina egna filmer. Det vore fel att betrakta de ofullbordade projekten som blott misslyckanden, de vittnar snarare om Welles oförvitliga kamp för att behålla sin vision intakt.. ”Våra sånger kommer att tystna, men vad gör det? Fortsätt sjunga”, säger Welles sobert i B som i bluff. Allt måste nå sitt slut, både för dem som triumferar och de som inte gör det. Men oavsett, fortsätt sjunga. Och Welles sånger ljuder än.
- Text: Oscar Pedersen
- Kuraterat av Stefan Ramstedt.
