Kärleken till monologer blir ett kärleksbrev till publiken
Det är skådespelarna, artisterna och författarna som syns, klär helsidor i DN och får vara stjärnor på slott. Men det är många fler som är med och bär kulturlivet. I denna föreställning är det personerna bakom och vid sidan om som har huvudrollen. Möt Kulturbärarna. Welma har pratat med Andreas T Olsson inför nypremiären.
Efter att i tio år ha spelat sin hyllade enmanskomedi Sufflören på Dramaten kom Andreas T Olsson förra året med den nya monologen Kulturbärarna till Oscarsteatern. En melankomisk föreställning som synliggör de ovärderliga krafter som ingår i kulturens ekosystem, om än i det tysta. I mellandagarna är det dags för kulturbärarna att hänga upp alla jackorna igen. Den här gången på Södra teatern!
Berätta om föreställningen!
– Kulturbärarna är en flermansmonolog som utspelar sig i garderoben på en teater under en pågående föreställning. En pratsjuk garderobiär använder de inhängda kläderna för att spela upp en alldeles egen föreställning.
En monolog är i själva verket en dialog.
Hur kom du på idén?
– Man kommer inte på idéer. Dom uppstår i anteckningsböcker under lång tid och plötsligt en dag hittar man trådar mellan olika idéer och kan bilda ett mönster.
Vilken karaktär ligger dig varmast om hjärtat?
– Garderobiären. Han är en grandios besserwisser som har hittat de mest oväntade sätt att göra sig oumbärlig. Det är rörande och roligt på samma gång.
Hur var det att spåna fram karaktärerna? Fick du stryka någon karaktär längs vägen?
– Jag skriver och repeterar samtidigt. Genom det undviker jag svårigheterna eller åtminstone hittar sätt att bemästra dem så att det blir lustfyllt. Några kulturbärare blev aldrig skrivna, men idéerna finns ju kvar…
Vad är det med dig och monologer? Du verkar gilla formatet – berätta varför?
– Jag har alltid älskat monologer – båda att se och att göra. Det finns inget bättre. Tilltalet mellan scen och salong är direkt. Publiken blir medspelare. En monolog är i själva verket en dialog.
Det är ett och annat kostymbyte och mycket att hålla reda på när du är helt själv på scen. Hur hinner du?
– I början var det lite stressigt med alla kostymbyten, men nu när jag spelat ett tag är det faktiskt så att jag ibland måste låtsas att det är tar längre tid än vad det faktiskt gör… Jag har blivit för snabb.
Varför ska vi se denna föreställning?
– Kulturbärarna är ett kärleksbrev till publiken. Ytterst handlar den om dem. Jag anstränger mig verkligen för att publiken ska känna sig sedd och behövd. Och viktigast av allt: man får skratta. Massor och massvis. Hur mycket man önskar.
