Tilda Lovell och Sara-Vide Ericson
Det är med den största glädje Bonniers Konsthall presenterar Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem med Tilda Lovell och Sara-Vide Ericson, två konstnärer med distinkta uttryck och arbetssätt, som nu visas tillsammans för första gången.
Konstnärerna berättar på olika sätt om platser, situationer och aktörer som driver händelseförlopp, men har det gemensamt att de samtidigt förmedlar något om det som finns bortanför bilden; historiens dominans över nuet och de krafter som den enskilda människan måste navigera för att vara i världen. När Sara-Vide Ericson målar en ensam häst som har vänt sig bort förtäljer hon något om varje gång en hand längtat förgäves efter värmen hos en strykning i vilken två kroppar hade kunnat mötas. När Tilda Lovell i en liten vägghängd skulptur låter en foglig människohand bli kroppen hos ett djur från oklart släkte, med en blick mot himlens höjder, berättar hon allt om den tviveltrotsande strävan som är villkor för livet.
Omgivningarna fungerar som medskapare, motiv och material för konstnärerna, som båda är verksamma i Hälsingland. Tilda Lovell hittar stora delar av de former och det innehåll som är grunden i hennes skulpturer i trakterna kring sin ateljé. Ett närmast instinktivt sökande och samlande föregår omvälvande tillblivelseriter där råmaterialet ska intensifieras och upphöjas. Sara-Vide Ericsons enträgna erfarenhet av platsernas mark, fukt, lukt och lynne är nödvändig för att hon ska kunna måla dem. På samma sätt som olika biotoper är platser med varierande temperament är utställningens olika rum tänkta som tillstånd med skiftande intensitet där verk av de två konstnärerna möts. När en besökare tar sig genom konsthallen får hen uppleva dunkla skogar, tysta torra sandlandskap, våtmarker samt flödande och stilla vattendrag. Varje naturtyp har egenskaper som gör att vissa organismer trivs där, men bortanför chimären av balans är de alltid föremål för intensiva maktkamper, där människan nästan alltid är en av många rivaler.
Båda konstnärerna intresserar sig för de kraftmätningar som pågår i den fysiska verkligheten, med giganter som tiden och naturlagarna som utmanar individen. Men i deras arbeten finns också det lurpassande mörkret, krafter utanför synfältet, det lömska på andra sidan en skiljevägg. Utställningens titel är lånad från en strof av Tomas Tranströmers dikt Palatset (1962) för att den påminner om det som existerar bortom det vi kan uppfatta med kroppen. Poesin har varit ett stöd för att förstå eller kanske snarare förnimma vad som händer i mellanrummet mellan de två konstnärskapen, de ansatser som får deras arbeten att ömsom stämma i varandra, ömsom sammanstöta.
Många av de scener som Tilda Lovell skildrar befolkas av varelser som tycks ha strävat sig upp ur mark och annan materia för att bli kropp.
Tilda Lovell arbetar med skulptur, relief och installationer, ofta med video, skuggspel eller ljud. Hon behärskar många material och tekniker och gör verk både för utställningar och offentliga miljöer. Hennes arbeten förenar ofta absurditeter med allvar och placerar humoristiska inslag i de dunklaste vrårna. I hennes domäner tycks kroppar från mineral-, växt- och djurriket fogas samman till odefinierbara karaktärer, som omförhandlar hur vi kan vara i världen genom att öppna för samtal om samexistens. I de stora cirkulära skeendena av tillblivelse, metamorfos och förmultning finns nyfikenhet, begär och samförstånd vid sidan av den konstanta konkurrensen.
Många av de scener som Tilda Lovell skildrar befolkas av varelser som tycks ha strävat sig upp ur mark och annan materia för att bli kropp. Installationen Celestial Bodies (2014–2023) består av flera små tuschteckningar, tryck och skulpturer. Här varseblir vi dimensionen som annars enbart kan anas med tanken, med figurer som vi vanligtvis inte når med blicken eller händerna. I det mörka och utsträckta finns former och föreställningar som umgås med vårt undermedvetna. Ett inverterat foto av ett fräknigt lår öppnar upp rymden och vi påminns om att det inte enbart är fantasin som rymmer sådant vi inte kan förnimma; naturvetenskapen har påvisat många krafter i universum som finns och påverkar oss, även om vi inte kan se dem.
En annan installation, Myren (2021), även den av Tilda Lovell, berättar genom ett skulpterat landskap och en projicerad animation om människor som vill befrias från ondo och i stället finna det vackra. Verket knyter an till historier ur folktro och Bibeln och väcker tankar om varför andliga föreställningar uppstår och används i mänskliga gemenskaper. Med dess unika miljö och drömska bottenlöshet är myren en plats för mytens väsen och utgör här både bakgrund och huvudmotiv. Genomgående i utställningen finns frågan om kunskapsinhämtning; hur berättelser, kroppslig erfarenhet och dialog med det översinnliga genom ritualer och annan kontakt krävs för att förstå och vara i världen. Målningen The Lab (2020) av Sara-Vide Ericson skildrar någon som har virat in kroppen i en skrud av läder och kopparkärl, vi ser hennes händer, bröst och läppar. Konstnären benämner henne Gruvarbetaren, ett rullande methlabb, som med alkemistens metoder, teologiska och antika symboler samt skramlande bjällror får stå till svars för vår bild av rening och bön. Dyrkad men samtidigt föremål för alla möjliga och omöjliga begär och förväntningar står hon som ett kärl i sig, rustad och fylld med vad betraktaren åtrår.
Även om Sara-Vide Ericson utgår från djup vetskap om platser och ting, som hon har inhämtat med kroppen, talar hennes verk om sådant som verkar bortanför den upplevda verkligheten.
Sara-Vide Ericson arbetar med ett måleri som bottnar i personliga och kroppsliga erfarenheter. Arbetet i ateljén föregås av ett performativt arbete, processer som löper över tid som dokumenteras som tillfälliga akter. Minnet av platsen, ögonblicket och den nedärvda historien överförs genom konstnärens process i en kamp med och mot materialen till en koncentrerad ny verklighet. Ericson arbetar traditionellt med olja men använder också olika verktyg för applicering av färgen och främmande material såsom tagel, blod och marmorpulver. I hennes senare verk har måleriet blivit alltmer pastost och fysiskt, men här finns ändå en exakthet och lyhörd känsla för detaljer, ljus och materialitet. Sara-Vide Ericson förekommer ofta själv i sina målningar men ser det inte som självporträtt utan snarare att hon spelar olika roller och lånar sin kropp till målningarna.
Även om Sara-Vide Ericson utgår från djup vetskap om platser och ting, som hon har inhämtat med kroppen, talar hennes verk om sådant som verkar bortanför den upplevda verkligheten. En protagonist återkommer i flera verk för att i närmast ceremoniella akter omförhandla varandets villkor. Hon förenar meningsbärande föremål med elementen vid en noggrant given tidpunkt för att det som innan var tungt ska bli lätt och den som har suttit fast ska släppas fri. I målningen The Percussionist (2019) möter vi henne när hon precis tar sats, likt orkesterledaren mitt i första tonen, som uppmuntrar det första steget i en marsch för upprättelse. Iklädd jeansshorts och en lila bh kånkar hon kronorna från några av omgivningens stora djur och en rejäl ridpiska – maktbalansen är snart omförhandlad!
Efter att konstnärerna bjudits in att göra utställningen tillsammans påbörjade de ett dialogarbete med ett fördjupat engagemang i varandras praktiker. De var bekanta sedan tidigare, men fick här anledning att ha ett särskilt slags samtal, som med tiden har frambringat valen av verk och presentationerna i konsthallens olika salar. Verken av de två konstnärerna är ömsom långa händelseförlopp som kräver utrymme, ömsom placerade i samtal med varandra. Du välkomnas härmed till de många världar som arbetena öppnar. Kliv in!
