Utställning Vägvisare – med och utan kroppar

Alla vägvisare i denna utställning har inte kroppar. De är gestaltade, rumsligt närvarande och riktade mot något. Endast tre av de motsvarar verkliga människor som finns eller har funnits i världen. Dessa har fungerat som pelare genom handling, närvaro och ansvar.

Övriga gestalter representerar principiell hjälp. De är inte knutna till en individ, utan till funktion, stöd, riktning och bärande strukturer som möjliggör rörelse vidare.
Kroppen används här inte för att visa vem någon är, utan vad något gör.

Utställningen rör sig i gränsen mellan det personliga och opersonlig hjälp, dvs. mellan det personliga och det nödvändiga.

Om Selam:

 I mitt arbete använder jag kroppen som bärare, inte som porträtt. Kroppen fungerar som ett redskap för att visa riktning, stöd och funktion. De flesta verken i denna utställning är kroppsligt gestaltade, medan andra framträder som symboler. Även dessa förstås som kroppar i betydelsen något som bär, håller och verkar.

Jag arbetar med handfärgad jutetråd, ett material som rör sig mellan det organiska och det strukturella. Tråden byggs upp till former som kan peka, hålla och stå snarare än avbilda.

I denna utställning utgår tre av vägvisarna från verkliga människor som finns eller har funnits i världen. De har fungerat som pelare genom konkret handling och konkret närvaro. Deras närvaro i verken handlar inte om individen i sig utan om den funktion de fyllt.

Övriga vägvisare representerar principiell hjälp. De är inte knutna till en person utan till ett behov: stöd som inte kräver relation eller identitet. Jag är intresserad av var gränsen går mellan människa och princip, och hur hjälp kan ta form genom både kropp och utan en.