Pappan, Pogromen och parallellen

Fascismen tar inte över med en skräll. Den växer fram, envetet, liksom droppen urholkar stenen. Sedan, när krisen väl slår till, har den bara att förfärdiga maktövertagandet – med våld och löften om enkla lösningar.

En föreställning om hur snabbt och till synes smärtfritt språkbruk och mentalitet kan förändras i ett samhälle, och hur det otänkbara plötsligt framstår som helt naturligt.

”Pjäsen är inte rädd för att visa på likheten mellan de rumänska pogromernas stegrande gatuvåld och våra svenska järnrörsfanatiker.” Ingegerd Waaranperä – DN
 
FRÅN 23 TILL 25
Rumänien 1923: läget såg ganska ljust ut för demokratin i Rumänien – alla människor skulle garanteras lika rättigheter, även judar, romer och andra minoriteter.
Tjugo år senare var folkmordet – Förintelsen – ett faktum, med några av världens brutalaste pogromer mot framför allt judar, med koncentrationsläger, dödståg och en våldsamhet som fick den allierade Hitler att ryta till och säga till rumänerna att gå försiktigare fram.

Sverige 2025: vi pratar och tänker annorlunda idag än för bara tio år sedan och gränserna för det accepterade har förflyttats. Även vårt samhälle, vår tid, brutaliseras – steg för steg

”…en modell över hur fördomar och behovet av syndabockar kan växa till proportioner som står bortom vett och sans. Hur skillnader blir till hat. Hur vårt behov av att förstå kan övergå till motsatsen: att förenkla människor som grupper, inte individer.” SvD – Lars Ring om föreställningen.
 
FRÅN BUKAREST TILL STOCKHOLM
Skådespelaren Adriana Savins pappa Lucien var jude och växte upp i Rumänien under den tid då landet förvandlades från en ganska vanlig demokrati med vanliga orättvisor och fördomar, till en fascistisk diktatur med folkmord på agendan. Han blev på 60-talet konsertmästare på Operan i Stockholm, och bildade Savinkvartetten. I år skulle han ha fyllt 100 år. ”Rumänien tog hand om sina judar” sa han, när Adriana frågade sin pappa hur det var under kriget. Vem försökte han skydda?

FRÅN EN SOM VAR MED
I sin Dagbok 1935-44 beskriver den rumänskjudiske författaren Mihail Sebastian vardagen i Rumänien under krigsåren: de små förskjutningarna i språket, vännernas gradvisa accepterande av brutaliseringen av samtiden och den märkliga motsättningen i att vara fullkomligt delaktig i ett samhälle – som intellektuell, kamrat, älskare – och samtidigt tillhöra dess paria, ”ohyran” som alla andra plötsligt är överens om måste utrotas.