Omloppstid – Tore A Jonassons samling

I Konsthall 16 återkommer med jämna mellanrum utställningar som presenterar nyförvärv till Tore A Jonassons samling. Just denna gång, den sjätte i ordningen, har den fått låna sin titel, Omloppstid, från ett av de deltagande verken.

Kristina Bength, Lena Cronqvist, Kristina Eriksson, Jan Håfström, Ingela Johansson, Éva Mag, Ann-Jeanette Sjölander, Anne Thulin, Martin Wickström

28 maj – 28 september, 2025

Om utställningen
Den tid det tar det tar att fullborda en cyklisk rörelse kan kallas omloppstid. Betydelsen och användningen av ordet kan variera stort, från att till exempel inom astronomin förklara den tid det tar för en himlakropp att fullborda ett varv i sin banrörelse till att beskriva rytmer som präglar naturens och människans liv. I naturen syns omloppstider i årstidernas växlingar, vattnets kretslopp och djurens migrationsmönster. För människan kan de beröra inre cykler, som vår dygnsrytm och sömncykel, eller livets olika faser och i samhället återkommer de i form av kulturella traditioner, konjunkturer och valperioder. Även inom idrotten speglas omloppstider i träningens och tävlingens återkommande mönster – perioder av uppbyggnad, prestation och återhämtning. Ordet påminner oss helt enkelt om att mycket i livet rör sig i cirklar – att det vi gör, upplever, påverkas av och har omkring oss, ofta kommer tillbaka, om än kanske i en ny form. 

Kristina Bengths akvareller är en form av långsamma måleriska tolkningar av fotografiska arkivbilder som skildrar ett ögonblick. Orden i titlarna hämtas från specifika beskrivningar av fenomen eller strukturer i naturen och dessa ord fungerar också som ett stöd under själva arbetsprocessen. Genom konstnärens hand och seende framkallas de fotografiska bilderna på nytt och låter natur och kultur sammanfogas poetiskt i ord och bild. Element från naturen, ofta med stöttande, avgränsande eller naturligt korrigerande funktion, vävs in i arkitektoniska bilder, såväl interiörer som exteriörer, och naturens arkitektur speglas i landskapsvyer. Utställningens Växtvridenhet / Omloppstid visar ett vackert välvt trätak med synliga takstolar i en tennishall någonstans i Sverige. Växtvridenhet, hänvisar till den term som beskriver att träfibrernas riktning i ett träd inte följer stammens längdriktning, utan är ordnade i en svag spiralform runt trädets kärna. Växtsättet stärker hårdheten i stammen och varje trädslag har sin egen spiralformade uppbyggnad. Lika snabbt som tennisbollens hårda skruv rör sig över nätet, lika långsamt vrider sig trädets fibrer runt dess märg. Titelns andra del, omloppstid, nämndes redan inledningsvis men refererar här specifikt till skogsbruk där den betecknar den tid som går från att en ny generation skog planteras fram till dess avverkning. Genomgående skildrar hennes målningar samhörigheten mellan människa, natur och kultur över tid.

Alltsedan 1960-talet har Lena Cronqvist genom personliga återgivningar av livets många faser, inte minst de svåra, delat med sig av något högst allmänmänskligt.

Resor har varit en viktig del i hennes liv, såväl runt världen som till Bohuskustens karga landskap, som hon under lång tid skildrat. Återkommande är också de flickor som synts i både målningar och skulpturer. De förekommer redan i målningar från 1970- och -80 talet, då lite mer allvarsamma, men det är under vistelserna i New York under 1990-talet som barnen tar ett mer livligt och lekfullt steg ut i både målningar och bronsskulpturer. I stiftelsens samling finns två skildringar av flickor som hoppar hopprep, en målning med tre flickor mot en flerfärgad rutig bakgrund, inspirerad av New Yorks rätlinjiga gatunät, och nu även den nätta bronsskulpturen Tre flickor som hoppar hopprep. Leken är ett sätt för barn att utforska sin omvärld och testa gränser, det är en värld mitt emellan fantasi och verklighet som Lena Cronqvist under ett långt konstnärskap låtit oss ta del av.

Kristina Eriksson har sedan 70-talet framförallt arbetat med måleri, men även skisser, teckningar och på senare tid skulpturer i lera. Verkens tillkomst tar tid och de samtidigt existentiella och poetiska bilderna tycks alla ha kämpat sig fram av en slags inre nödvändighet. Även om vissa motiv återkommer är varje målning individuell. Verkens innehåll, som kan vara mörkt i sinnesstämningen och samtidigt rymma en ömsint torr humor, bearbetas och reduceras och får ta den tid de behöver. De anspråkslösa bilderna, en form av tillvarons destillat, ackompanjeras ofta av några till synes hastigt nedskrivna ord eller meningar som mer eller mindre anknyter till bilden. Orden kan läsas som ett meddelande eller en dagboksanteckning och är ibland bara några få ord som osentimentalt kommenterar vår existens. Det vilar något sällsamt över Erikssons målning Pristagaren. Mot en ljus dörröppning i ett för övrigt mörkt bildrum, som i ett ålderstiget fotografi, avtecknar sig en leende glasögonprydd figur som höjer ena armen i en segerviss hälsning. Här tycks dock inte vinnaren vara medelpunkten, utan i den kulörmässigt sparsmakade målningen dras blicken istället till en liten målning i målningen – som rymmer sig i den runda medaljen runt pristagarens hals!

Jan Håfströms verk är fyllda av starka självbiografiska inslag. Resor och minnen, alltsedan barndomen, har spelat en viktig roll i hans konstnärskap. Likt en musiker som samplar syns i Håfströms bildspråk särdrag från en mängd skilda håll, från en kristen ikontradition till nutida seriefigurer, där den mest bekante är den återkommande Mr Walker, Fantomens, tillika konstnärens, alter ego. Hans arbeten rör sig mellan dåtid och nutid och döden har varit ett återkommande tema i hans konstnärskap vars närvaro har gjort det möjligt att formulera tankar kring livet. Många av Håfströms verk som berör den mänskliga existensen har uttalade litterära utgångspunkter och så även målningen The Seventh Round som närmast kan läsas som ett existentiellt emblem, eller en intuitiv variation på temat La Via Dolorosa, den Smärtans väg som Jesus vandrade med korset upp till Golgata där korsfästelsen ägde rum. Målningen porträtterar en utmärglad Kristuslik boxare, en man som genom sitt val också väljer sin egen smärtsamma vandring. Lidande är något alla behöver hantera, men med konstnärens ord är det genom konsten man kan stå ut och överleva.

Ingela Johansson ger i sina målningar en mängd tillsynes alldeles obetydliga ting omkring oss en ny dignitet. Över dukarna svävar allehanda vardagliga föremål – en porslinsfigurin, en kopp, en lampfot eller en passare – i en salig blandning, precis som de kan ligga spridda på loppmarknadens bord. Tillsammans skapar de ett slags minnenas stilleben, en form av bildliga dagboksanteckningar. Endast konstnären själv vet vilken historia varje målning förtäljer genom de utvalda objekten, men det lämnas också öppet för var och en att själv tolka de olika symbolerna och skapa en egen berättelse. I På väg till prispallen ses en liten figur röra sig mot, eller från, ett podium som har formen av ett antikt kapitäl och till höger om dem en stilig pokal, kanske en vinnarpokal? Här finns också en hand, något som återkommer i flera av hennes verk. Inom konsthistorien har begreppet ”konstnärens hand” ofta använts för att påvisa upphovspersonens specifika avtryck i ett verk. Generellt kan en hand symbolisera just konstnärligt uttryck eller introspektion, och fungera som en reflektion över det konstnärliga skapandet.

Med skulptur, performance, video och textil utforskar Éva Mag fysiska och mentala tillstånd och relationer samt rörelse och förändring. Musik, sång, dans och sömnad har funnits med sedan hennes barndom och har alla fått betydelse för hennes konstnärskap. Ett återkommande inslag har varit egenhändigt sydda textilkroppar i naturlig storlek fyllda med rålera, vilket ger dem ett närmast obehagligt levande uttryck. Dessa tunga figurer har Mag själv interagerat med i Sisyfos-artade försök att få dem att stå på egna ben och hon har även samarbetat med dansare som i experimentella och fysiska performances fått undersöka och samspela med de tunga och livlösa kropparna för att frammana rörelse och förändring. Under senare år har även andra material, som metall, trä och allehanda objekt och föremål introducerats i processbaserade installationer och performances som involverat dansare och andra aktörer där lek, improvisation och rörelse varit en betydelsefull utgångpunkt i förhållande till materialet. Med en viss reminiscens av klassiska grekiska skulpturers kontrapost, den under antiken så populära kroppsställning som förskjuter höfternas och skuldrornas läge åt varsitt håll, kan The Ghost med sina tydliga gjutspår av textilens sömmar och veck ses som en form av hyllning till alla hennes en gång så levande lerfigurer.

Genom enkla grundformer och suggestiva kulörer skapar Ann-Jeanette Sjölander symmetriska svävande volymer på plana ark. Efter att tidigare ha arbetat fysiskt med snickrade och bemålade träobjekt, även dessa i geometriska former, har hon efter en skada övergått till mindre tunga material; papper, penna, passare och linjal. Tecknandet som hon dittills betraktat som ett medel för att ta fram ritningar till sina objekt, visade sig förvånansvärt väl möjliggöra skapande av volymer. Där hon i sina objekt framförallt förhöll sig till kvadratiska figurer fokuserar hon nu på cirkulära, radiärsymmetriska former på rektangulära pappersark. Radiärsymmetrin, som förekommer inom både växt- och djurvärlden och innebär att det finns en huvudaxel genom vilken tre eller fler symmetriplan kan läggas, ger en organisk dimension åt de annars abstrakta motiven.

Med utgångspunkt från en bokstavlig mittpunkt bygger Sjölander omsorgsfullt upp motiven i en tidskrävande process. Först med blyerts, passare och linjal, därefter läggs färg på i olika valörer för att fullborda känslan av volym. Med en blinkning till ett citat av svenske fotbollslegendaren Gunnar Gren presenteras i utställningen, Bollen är rund, en återgivning av en dynamisk fotboll uppbyggd av blåa och violetta pentagoner och hexagoner. Om Grens uttryck beskrev att utgången i en match är oviss används det numera i en mängd sammanhang för att indikera att vad som helst kan hända, precis som vid betraktandet av Sjölanders suggestiva figurer.

Anne Thulins verk One step away var en del av utställningen med samma titel som hon 2022 skapade för Konsthall 16. Med avstamp i platsen och med referens till farföräldrarna, pionjärer inom den svenska gymnastikundervisningen som 1907 grundade Sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund, tog hennes installation visuell utgångspunkt från två serier av fotografier ur J G Thulins bok Gymnastikatlas, från 1939. Boken beskriver pedagogiskt och sekventiellt olika gymnastiska rörelser. Från dessa valdes ett par ut och förstorades till övernaturlig storlek vilket skapade en oskärpa i konturerna som abstraherar figuren i bilden till den grad att betraktaren blir osäker på vad som egentligen ses. Genom att fokusera på enstaka bilder av en frusen rörelse förmedlas dessutom i stället paradoxalt nog en stillhet och tyngd. Kropparnas positioner i de lösryckta bilderna är ofta så enkla att de framkallar illusionen av ett skrivtecken, vilket i sin tur knyter an till Thulins långvariga och mångfacetterade intresse för språket ─ bildspråk, kroppsspråk, teckenspråk. I fokus denna gång befinner sig rörelsens språk.

Även om Martin Wickström redan som barn sysslade med teknik och modellbyggande, ägnades den första tiden på Konsthögskolan helhjärtat åt måleri innan han insåg att de båda intressena kunde kombineras. Skapade av välbekanta föremål, införskaffade från loppmarknader och med en viss patina, rymde verken ofta en kombinerad känsla av hemtrevnad och obehag där en visuellt lustfylld humor visade sig bära på avgrundsdjupt allvar. Samma dualitet finns även i hans senare flerdimensionella målningar. Ofta tudelade och kompletterade med skulpturala objekt fokuserar de på delar av vår omgivning som vi vanligtvis kanske endast ser i ögonvrån. Ett omfattande arv från hans far, fotografier som spänner över fyra decennier från sent 50-tal till sent 90-tal, har utgjort en viktigt utgångspunkt. De stämningsfyllda motiven speglar barndomen i Finspång, från nära familjeliv till internationella politiska händelser, och fungerar simultant som bärare av såväl personliga som kollektiva minnen. Även eventuella skavanker i de gamla fotografierna har ömsint överförts, allt i en nostalgisk färgskala som andas 50- och 60-tal. Flera verk, även från andra håll i världen, skildrar husfasader med ett stämningsfyllt skuggspel. Till den familjen sällar sig målningen Kaknäs. Genom trädens grenar kastar höstsolen skuggor över en låg grön träbyggnad vid Kaknäs IP och både ljuset och naturens nyanser låter oss känna den sista sensommarvärmen.

Tillsammans bjuder de samlade verken av dessa konstnärer in till reflektion kring teman som kretsar kring tid, rörelse, kropp, identitet och kamp. Till Tores minne lyfter vi än en gång fram ett urval verk i hans samling med förhoppningen att de såväl skall väcka nyfikenhet som bjuda in till eftertanke och dialog.

Ulrika Levén, curator