Jacqueline Marval – Fauvism Feminism Flamboyance

Millesgården Museum är stolta och glada över att få presentera Jacqueline Marval (1866-1932) för den svenska publiken. Marval är en av de färgstarka franska konstnärer som under tidigt 1900-tal fann sin plats på konstscenen och ställde ut jämsides med ikoner som Henri Matisse, Picasso och Maurice Denis. Hon prisades av kritiker och deltog i otaliga utställningar i Frankrike samt internationellt. Poeten och konstkritikern Guillaume Apollinaire beskrev henne 1912 med orden ”En av vår tids mest anmärkningsvärda konstnärer”. 

Trots denna massiva framgång under sin levnad har hon hitintills hamnat i skuggan av sina samtida. Efter hennes död har endast en retrospektiv utställning på museum anordnats, i Grenoble 1987. Den senaste tiden har Marval åter börjat att hamna i rampljuset. Urval av hennes verk har visats på Pusjkinmuseet i Moskva, på Grand Palais, Musée des Beaux-arts i Nantes och senast på Musée Luxembourg i Paris 2021. Utställningen på Millesgården Museum är den första retrospektiva sedan 1987 och består av ett 60-tal verk som spänner över hela hennes konstnärliga verksamhet. Utställningen är ett samarbete med Comité Jacqueline Marval i Paris, förvaltare av den enskilt största samlingen av Jacqueline Marvals verk. Kommitteen och dess medlemmar har under de senaste 40 åren arbetat med inköp av verk samt forskning kring hennes liv.

Jacqueline Marval föds 1866 i Quaix, nära Grenoble i Frankrike. Hon får namnet Marie-Joséphine Vallet. Liksom sin far och mor studerar hon för att bli lärare, dock utan nämnvärd passion. Sin kreativitet finner hon i stället utlopp för i sömnad och i måleri. Efter studierna gifter hon sig och får en son. När sonen Charles avlider, endast sex månader gammal, sker vändpunkten.

Efter dödsfallet beslutar hon sig för att bryta upp, att separera från sin man och bli självständig. Hon lämnar sitt tidigare liv, flyttar till Montparnasse i Paris, och tar sig namnet Jacqueline Marval (Mar+Val från hennes forna namn). I konstens huvudstad finner hon snabbt sin plats i en av stadens kulturella och intellektuella kretsar, där bland andra Pablo Picasso, Henri Matisse, Kees van Dongen, Albert Marquet och Tsuguharu Foujita ingår. Hon är konstnär – självlärd, fri, flamboyant och spontan. Galleristen Berthe Weill, omtalad och flitig mecenat för kvinnliga konstnärer, ställer ut hennes verk 1902. Tre år senare deltar hon i den konsthistoriskt betydelsefulla utställningen på Salon d´automne som skulle ligga till grund för begreppet Fauvisms födelse. Samma utställning där en konstkritiker fördömde de deltagande konstnärerna med Matisse i spetsen och kallade dem les fauves – vildarna. Fauvisternas sätt att måla med oförställda vilda, levande penseldrag och oblandade expressiva färger chockade många besökare.

Liksom konstnärsvännen Matisse förespråkade hon färgens frigörelse. Låt färgen vara motiv, befria den från dess deskriptiva roll, låt den förmedla känslor. Som autodidakt passade det henne att låta teorier, gestaltningsmetoder och ramar som centralperspektiv få lämna plats åt ett mer dekorativt men koloristiskt expressivt måleri. Fauvisternas och samtida konstnärers hyllning av färgen blir ett steg mot modernismen.

Återkommande i Jacqueline Marvals måleri finner vi bekanta anletsdrag; hennes egna. De återfinns inte bara i självporträtt utan också i avbildningar av prostituerade och andra gestalter. Hon är sin egen musa och framställer ofta kvinnokroppen utan idealisering eller försköning, fri. Marval var fri. Så fri hon kunde i en tid då kvinnor varken hade rösträtt, fick signera en check eller bära långbyxor. Marval ställde inte ut i egenskap av kvinnlig konstnär och nekade ofta till liknande propåer. Det var inte hennes könstillhörighet som var det viktiga, utan konsten. 

Marval gör sig ett namn och ställer ut med konstnärer som idag ses som giganter: Picassso, Matisse och Denis. Ett av Marvals verk visades på The Armory Show 1913, i den omtalade utställning där europeisk samtida konst för första gången visades i New York. Samma år får hon uppdraget att måla åtta paneler i den nya teatern Théâtre des Champs-Élysées, en av Europas första art déco-byggnader. 

Under 1920-talet skildrar hon strandlivet i badorten Biarritz, en av de första sommarbadorterna, tillsammans med partnern och konstnärskollegan Jules Flandrin. Där fäster hon den nya trenden solbad på duk. Solgassande sandstränder och vågskvalp med ett myller av människor som kopplar av iklädda svarta baddräkter. I vissa verk låter hon ljuset dominera, och badare och parasoll avtecknar sig som små svarta prickar mot duken. 

Vid kanten av Seine, på 19 quai Saint Michel, bor hon granne med Flandrin, Marquet och Matisse. Prunkande blomsterbuketter mot en fond av Notre Dame och flanerande parisare utgör motiv under de sista åren. Den 28 maj 1932 avlider Marval i cancer, 65 år gammal.