Harding & Strauss alpsymfoni

Richard Strauss älskade naturen i allmänhet och Alperna i synnerhet. Idén att beskriva Alperna i musik går tillbaka till en händelse i hans barndom. Sommaren 1879 överraskades den fjortonårige Strauss och hans vänner av ett oväder i Heimgarten i de bayerska Alperna, och dagen därpå tonsatte han naturupplevelsen i ett pianoverk klingande á la Wagner. Trettiofyra år senare återvände han till Alperna och tonsatte det som blev hans sista stora orkesterverk på länge, En Alpsymfoni. Symfonin skildrar en dagslång bergsvandring, komplett med soluppgång, storm, det magiska ögonblicket när toppen nås, och sedan nedstigning och solnedgång. Upplevelserna kommer och går, dimmor stiger, en storm bryter ut, vandrarna går slutligen ner igen och snart är sällskapet höljt i samma mystiska, stönande ackord som symfonin började med. Solen har gått ner bakom berget. Tondikten kan även ses som en symfonisk representation av människans livscykel och i detta avseende var tonsättaren förmodligen inspirerad av filosofen Friedrich Nietzsche.