Brahms Ein Deutsches Requiem

Radiokörens varma klang möts i ett förtroligt samspel med solister och pianister i detta verk av evig skönhet under ledning av chefsdirigent Kaspars Putninš.

Ett mänskligt rekviem
Ein deutsches Requiem är ett av musikhistoriens största körverk, älskat för sin innerlighet och storslagna skönhet. Trots att Johannes Brahms inte var intresserad av organiserad religion, och sällan gick i kyrkan, vände han sig ofta till Bibeln för att få tröst och vägledning. I stället för att tonsätta den traditionella latinska rekviem-texten valde Brahms med stor omsorg ut bibelverser som kunde ge människor tröst och hopp i sorgen.

Brahms började skissa på en sorgkantat när han var 23 år gammal, då hans vän och mentor Robert Schumann dog. Det var dock först tio år senare, när hans älskade mor Christiane gick bort, som idéerna växte till ett väldigt requiem. Under tiden hade den unge tonsättaren samlat på sig en rad texter som han ville använda. Brahms var väl förtrogen med musikhistoriens stora, traditionstyngda dödsmässor, där det står klart att bara de syndfria förtjänar evig frid, och med skräckfyllda hot om straff på domedagen. Detta var dock inte vad han ville förmedla till sörjande människor. I stället ville Brahms skapa ett verk präglat av hopp och tillförsikt och övertygelsen att alla är välkomna till en behaglig tillvaro på den andra sidan efter livets vedermödor Det skulle bli en dödsmässa också för de levande, och som inledning valde han en vers ur Matteusevangeliets femte kapitel: ”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade”. Brahms övervägde att kalla verket ”ett mänskligt requiem”, men titeln han valde; ” ett tyskt requiem” visar också tydligt att han bröt mot gamla traditioner.