Mer kul läsning
Publicerat 28 September 2019 15:00

En tidsresa i judiskt kulturarv

I hjärtat av Gamla stan, ett stenkast från turisternas Västerlånggata, ligger ett hus med massor av historia. Här har det varit  såväl sjömanskyrka som polisstation, men framför allt är detta Stockholms äldsta synagoga. Hit har Judiska museet flyttat.  ”Äntligen har vi hittat hem”, säger museichefen Christina Gamstorp. 

Text: Karin Cedronius Foto: Kristina Sahlén



Att leva som minoritet i ett land är en ständig kamp om acceptans. Att ”stå ut med” och bli ”utstådd med”. Detta tar Judiska museet avstamp i när de öppnar dörrarna till sin nya hemvist i Stockholms äldsta bevarade synagoga. Under devisen ”Om en minoritet, för majoriteten” bjuder de in alla som vill veta mer om judendomen, dess traditioner, kultur och historia.
  
– Vi vill göra det svensk-judiska kulturarvet tillgängligt för fler. Till vårt museum ska alla kunna komma, både de som redan vet en hel del om judendomen och de som inte har en aning om den, säger museichefen Christina Gamstorp.  

Judiska museet öppnade redan 1987. Då låg det i Frihamnen. 1991 gick flytten till Hälsingegatan där man stängde igen för tre år sedan för att planera för flytten till Gamla stan. 

– När vi fick erbjudandet att flytta hit var det som att alla bitar föll på plats. Tänk att Judiska museet skulle få husera i det hus varifrån hela den judiska nationen i Sverige styrdes mellan 1782 och 1838 och där den judiska församlingen låg i nästan hundra år. Ett hus som dessutom är stadens äldsta bevarade synagoga. Det var som att flytta hem, säger Christina.  



Judar har funnits i Sverige åtminstone sedan 1500-talet, men det var inte förrän 1774 som den förste juden, köpmannen Aaron Isaac, tilläts att utöva sin religion. Tidigare hade judarna varit tvungna att avsäga sig sin religion för att få vistas i landet. Detta var avstampet till de första judiska församlingarna i Sverige. Om detta och det judiska kulturarvet, som så ofta har osynliggjorts, berättar museet. Det börjar redan i entréplanet, där besökarna möts av en installation av glastavlor, med inskriptioner av texter med lagar, regler och restriktioner för judars liv i Sverige från 1700-talet och framåt. 

– Vi vill visa hur toleransens minsta beståndsdel handlar om att stå ut med varandra, och det har man försökt att göra med hjälp av alla dessa hundratals dokument som ska reglera livet för svenska judar, säger Christina. 



En trappa upp i den ljusa och vackra lokalen är det första som möter besökaren en imponerande, ornamenterad predikstol, som efter nästan 100 år i exil nu har hittat hem. Christina berättar dess historia, som också illustrerar hur judarnas kulturarv har marginaliserats och glömts bort under många år.  

 – Predikstolen beställdes till synagogan under tidigt 1800-tal och har samma ornament som vi har hittat på väggarna och i taket, när våra konservatorer har skrapat lite på färgen. När sjömanskyrkan köpte byggnaden 1870 tog de över alla inventarier, även predikstolen.  
Så småningom flyttade även sjömanskyrkan ut ur huset och Nordiska museet, som hade i uppdrag att samla in kristen kyrkokonst fick in predikstolen, därefter hamnade den på Historiska museet där den katalogiserades som tillhörande ”Okänd kyrka”. 

– Plötsligt hade den judiska predikstolen passerat över från minoriteten till majoriteten och blivit kristen. Det judiska arvet försvann. Men nu har den hittat hem igen.  

Samma historia gäller för en mängd saker och företeelser i det svenska samhället, menar Christina, och har som mål att berätta den parallella historien, den som inte berättats lika ofta.  



– Titta bara på det här lilla garnhjärtat, säger hon och pekar på en handsydd julgransprydnad i en av montrarna. Det har visats på Nordiska museet under många år, som ett exempel på ”svenskt hantverk”, men i själva verket är det ett terapiarbete som gjorts av en judisk flykting som kom till Sverige efter andra världskriget. Båda epiteten är korrekta men valet beror på vilken historia man vill berätta.  

– Jag vill berätta den andra historien, om hur det har varit och är att leva som en minoritet i det svenska samhället.  

Utställningen går vidare med montrar där de många informativa texterna spelar huvudrollen, medan föremålen är få och väl utvalda. 

–  Vi har medvetet valt att vara sparsmakade och låta narrativet lyfta utställningen, konstaterar Christina.  

Utställningens fyra ”akter” börjar i en tabernakelliknande konstruktion, med en berättelse om den tidiga judiska invandringen, judereglementets vedermödor och hur den judiska församlingen etableras med Aaron Isaac i spetsen. Del två handlar om det något friare liv som judarna får på 1800-talet då de kan förflytta sig geografiskt i landet, men fortfarande under restriktioner. Museets tredje del ”Vid avgrundens rand” handlar om den mörka del av historien som man inte kan utelämna vid en berättelse om judar, åren mellan 1933 och 1945. Det är tung läsning på texttavlorna, där berättelser om de 500 barn som på nåder fick komma till Sverige utan sina föräldrar avlöser berättelser om de som inte fick komma, till exempel läkaren Erna Davidsohn, som eskorterade barnen och själv ansökte om uppehållstillstånd tre gånger, men fick avslag och slutligen mördades i Auschwitz. Denna del av museet lämnar nog ingen besökare oberörd, men trots det vill Christina ändå inte lägga största fokus här.  



– Jag vill inte reducera judarnas berättelse till Förintelsen. Vår historia är så mycket mer än så och jag vill också lyfta fram allt det andra – kulturen, historien, traditionerna. Jag vill skildra det judiska i praktiken.  

I den fjärde och sista akten skildras den tid då den judiska minoriteten helt plötsligt får en plats där de kan leva i majoritet: Israel. Däremellan finns en tid när mycket få judar tilläts komma till Sverige. Detta illustreras inte minst av konstnären Åsa Andersson Broms verk ”Nej”, som är inspirerat av de tusentals brev som tyska judar skrev till Sverige före och under andra världskriget. Alla bad om att få komma hit för att undfly förföljelse. Alla fick samma svar: nej.  

Museet har även en del där man visar upp ett antal judiska föremål, både äkta och fejk, för att visa hur kulturarvet har förvaltats och förvanskats genom åren.  



– Vi vill ställa frågan: spelar det någon roll vem som samlar in föremålen? Blir historien olika berättad beroende på vem som berättar den?

Svaret är ja. På vårt museum vill vi berätta historien om hur det är att leva som en minoritet i Sverige och hur judar varit en del av, och deltagit i att utforma, det svenska samhället under 300 år, avslutar Christina Gamstorp.

Under hösten kommer Judiska museet erbjuda programverksamhet, föreläsningar och musikaftnar. För aktuell information gå in på judiskamuseet.se  

Läs mer om Judiska museet här!