Searching for my Inner Elvis in a Post Elvis Society av Maja Fredin
Fredins installationer liknar attraktioner i ett småskaligt Disneyland, som fångar oss i ögonblicket mellan skrattet och den abrupta övergången till allvar.
Maja Fredin är en konstnär med en idébaserad praktik, där hon främst arbetar med rumsliga installationer som inkluderar textilt hantverk, ofta med integrerade performativa element. Med en blandning av både humor och allvar arbetar Fredin enligt tvärdisciplinära metoder som omfattar foto, video, ljud, skulptur och kostym. Genom att använda kitsch, glitter och humor skapar hon totalkonstverk som gestaltar absurda scener som utmanar dagens konsumtionssamhälle och utforskar ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi.
Jag vidgar mina vanföreställningar, vrider och vänder på verkligheten och bjuder in till min tolkning av den redan hopplösa värld vi lever i.
Maja Fredin
Utställningen Searching for my Inner Elvis in a Post Elvis Society bygger på konstnärens tankar och erfarenheter av att vara människa i ett samhälle byggt på brutal (re)produktion och tillväxt. Den är en undersökning av längtan efter lyx och överflöd, känslor som de flesta av oss kan relatera till även om vi vet att det inte är hälsosamt eller hållbart. Fredin inspireras av tänkare som sociologen Zygmunt Bauman, som i boken Consuming Life (2007) framför idén om att konsumtionssamhället har sitt fundament i en känsla av missnöje; att vi ständigt söker efter brister i vår vardag och strävar efter produkter som lovar lösningar för att göra livet enklare.
Med hjälp av ett popkulturellt symbolspråk bygger Fredin upp en illusion av välbekanta idéer samtidigt som hon ruckar på vår bild av verkligheten. Ett återkommande motiv är räkan, som här fungerar som en symbol för den vita medelklassens överflöd. Att äta räkor har lanserats som en form av vardagslyx. Fredin belyser att ”orden, vardag och lyx, som egentligen står i motsats till varandra, paradoxalt nog blivit en vedertagen ursäkt för vår överdrivna konsumtion”. I verket Den Eviga Räkfrossan (2022) bjuder konstnären in oss till en ändlös räkfest, framställd som vår sista måltid, med avsikt att väcka funderingar kring om vi har hamnat i ett himmelrike av kapitalismens löften eller om vi i stället har blivit vilseledda och hamnat i en form av helvete.
I verket Apokalypsens Fyra Flamingos (2022) får flamingon vara metafor för syndaren, eller den oupplyste konsumenten, i en värld i förfall. Flamingon karakteriseras av sin ofrånkomliga masskonsumtion, eftersom den föds med en grå fjäderdräkt men gradvis utvecklar den spektakulära, omisskännliga rosa färgen genom ensidig kost av skaldjur och rödalger som gör att den får i sig betydande mängder färgpigment. Här används detta fenomen för att illustrera att det som definierar oss människor i västvärlden är vår överkonsumtion. Fredin påpekar dock att flamingon inte har något val, medan vi människor har blivit förmådda att tro att vi har det.
Båda installationerna är en blinkning till den nederländska guldålderns stillebenmåleri (1500–1600-talet), målningar som porträtterade adelns och borgarklassens festmåltider och som ofta inkluderade extravaganser som färsk frukt, silverbägare och exklusiva tyger, ämnade att visa på rikedom och framgång. Fredins installationer vill i stället belysa girigheten.
Missa heller inte verket "Jag kastades mot jorden och mina änglar med mig" som du ser från Torsgatan
I utställningen presenteras också verket And we can’t build our dreams, so make the world go away (2022), som bottnar i konstnärens fascination för konceptet ”Elvis Presley”. Elvis och amerikaniseringen av vårt samhälle används i Fredins arbete för att belysa konsumtionskulturens dragningskraft. Elvis förföriska image symboliserade i mångt och mycket den amerikanska drömmen. I dag är Elvis ett ikoniskt varumärke med en stark kult utvecklad kring hans persona. Vanligt förekommande i USA är Elvis Tribute Artists, Elvis-imitatörer som strävar efter att återskapa det Elvis representerade. Imitatörernas publik är redo att omfamna och tro på illusionen, något Fredin tycker liknar dynamiken i kapitalismen. Fredin konstaterar att när hon själv försöker imitera en Elvisimitatör resulterar det endast i en urvattnad kopia. Denna fungerar likväl som en metafor för hur imitationen har ersatt originalet och hur självbedrägeriet har blivit vår verklighet.
Fredins konst kännetecknas av imponerande hantverkskunnighet och precision. Allt från färgningen av tyger, broderandet av tusentals strass på en Elvis-jumpsuit till skapandet av oändligt växande högar av räkor i handmålad lycra och handsömnaden av hundratals sidenfjädrar på flamingor visar på hennes färdigheter.
I sitt utforskande arbete av vår tids stora frågor utmanar hon själv påståendet att ”hoppet är det sista som överger människan”. I stället hävdar hon att humorn är det som slutligen består – där hennes kopia av en Elvis-imitatör blir en humoristisk observatör på allas vår resa mot ett plastiskt inferno.
Maja Fredin är född 1992 och har över tio års utbildning inom hantverk i det textila fältet. Hon har bland annat studerat på Nyckelviksskolan, Handarbetets Vänner och senast på Konstfack där hon 2022 erhöll sin masterexamen. Fredin har tidigare ställt ut på Uppsala konstmuseum, Landmark Bergen Konsthall, Konstfacks vårutställning och Kaleido Konsthantverk i Uppsala. Fredin bor och är verksam i Stockholm.
Utställningen kan ses på Bonniers Konsthall mellan 6 december-21 januari
