Kropp: Mai Zetterling – Karnevaliska kontroverser
Mai Zetterling tog klivet från skådespelare till regissör och väckte skandal med sina sexuellt vågade och estetiskt otyglade filmer. Karriären på den svenska konstfilmsscenen blev kortvarig, men hon fick snabbt feministisk kultstatus.
När Mai Zetterling långfilmsdebuterade med Älskande par 1964 var förhandspubliciteten stor. Filmen byggde på en skandalomsusad romansvit av Agnes von Krusenstjerna och hade en ovanligt påkostad budget. Regissören var kvinna, känd för en filmstjärnekarriär i Storbritannien och Hollywood och från svenska 1940-talsklassiker som Alf Sjöbergs Hets (1944), men också som provokativ utlandssvensk. Bara ett par år tidigare hade hon väckt ont blod genom att framställa svenskar som alkoholiserade och promiskuösa i The Prosperity Race (1962), en av fem korta etnografiska filmer som Zetterling gjorde för BBC i början av 1960-talet.
När hon återvände till Sverige hade hon dessa kortdokumentärer, liksom den i Venedig prisbelönta kortfilmen Leka krig (1963), på meritlistan. I det rådande filmklimatet fanns det, som filmvetaren Mariah Larsson har lyft fram, många som ville se en kvinnlig auteur göra konstnärligt värdefull film. Själv beskrev Zetterling gärna sitt kliv in på den svenska auteurscenen som en planlagd kupp. Hon reste till Sverige för en tvålreklaminspelning, men passade samtidigt på att tåga in och säkra ett regikontrakt med Sandrews.
Mottagandet av Älskande par var övervägande positivt, men det är för hennes mest utskällda film, Flickorna (1968), som Zetterling främst har blivit ihågkommen. Filmens bemötande gick snabbt till historien som typexempel på dåtida filmkritikers misogyni och på hur en lovande karriär kunde ta tvärt slut utan kvalitetsjuryns gunst på Svenska Filminstitutet. Många av de kort- och tv-filmer som Zetterling gjorde i olika transnationella sammanhang efter Flickorna föll utanför etablerade filmhistoriska kategorier. Tack vare ett flertal retrospektiver under senare år, liksom digitaliseringen av hennes långfilmer, dvd-utgivning, aktivistiska nätprojekt och uppmärksamhet i internationella publikationer har Zetterlings hela oeuvre äntligen blivit mer tillgängligt.
Regissören Zetterlings inträde i svensk filmkultur sammanföll inte bara med filmreformen och dess kvalitetsideal, en kontext som den modernistiska estetiken i hennes 60-talsfilmer ska ses i relation till. Det var också ett samhällsklimat som i växande grad debatterade könsroller och stereotypa kvinnobilder. Frågorna var centrala i den gryende andra vågens feminism och i kvinnofilmskulturen som växte fram under 70-talet, men engagerade även brett i samhället. Flickorna utgjorde diskussionsunderlag när Folketshusföreningarna 1975 skickade ut en kampanj till ett hundratal biografer för att folkbilda inte bara kring könsroller på film utan också kring begreppet kvalitetsfilm. Det är ett av flera exempel på hur Flickorna kom att omvärderas bara några få år efter att den blev utan Filminstitutets kvalitetspremie.
Zetterlings filmer kan ses i ljuset av den könspolitiska diskussionen inte minst genom en återkommande tematisering av könsroller och -relationer, tydlig bland annat i Flickornas manskarikatyrer och lekfulla uppluckring av teaterroller och verklighet. I 60-talsfilmerna pågår ett metaforiskt krig mellan könen, enligt Larsson. I en tidstypisk läsning från 1974 menade Linda Thornburg att Zetterling skapade helt nya kvinnobilder. Lucy Fischer har senare lyft fram kameravinklar och -rörelser som viktiga beståndsdelar i vad hon ser som ett tydligt feministiskt tilltal i Zetterlings filmer.
Undersökandet av könsroller, men också sociala roller i vidare bemärkelse, kommer ofta till uttryck i ett slags observerande förhållningssätt till kroppar i olika miljöer och situationer. Tydligast är detta i BBC-filmerna och i dokumentärer som The Strongest (1973), Of Seals and Men (1979) och Mai Zetterling’s Stockholm (1979) som alla kan ses som mansstudier utifrån vitt skilda exempel som tyngdlyftare, säljägare och August Strindberg, parodiskt iscensatt av Zetterling själv. Även barnfilmen Månen är en grön ost (1977) och kortfilmen Vi har många namn (1976) vrider och vänder på roller på olika tillspetsade sätt.
Feministiska idéströmningar ger också genklang i Zetterlings karnevaliska och köttsliga bildspråk, av samtiden ibland uppfattat som groteskt. Sexuella överträdelser, graviditeter och förlossningar som återkommande motiv kan, som Larsson har visat, förstås genom Julia Kristevas tankar om kvinnokroppen som förknippad med äckel. I Zetterlings filmer finns, som både Larsson och Maaret Koskinen har lyft fram, en direkt koppling mellan sex och reproduktion som gör sexualiteten till en återvändsgränd för kvinnor. Det är inte förvånande att Simone de Beauvoir, som utförligt hade diskuterat kvinnors fastlåsning i det kroppsliga och ”immanenta”, kom att bli en av dem som tidigt hyllade Zetterlings feministiska gärning. Deras gemensamt planerade filmatisering av de Beauvoirs Det andra könet förblev dock ett av Zetterlings många orealiserade projekt.
- Text: Ingrid Ryberg
- Kuraterat av Tora Berg.